Vi lever i fascinerande tider

 

Vi lever i fascinerande tider. Det är få förunnat att känna historiens vingslag med sådan styrka och själva vara delaktiga i att driva på utvecklingen.

Men det är just där vi är.

Vi känner det i luften. Vi känner det i våra sinnen och i våra hjärtan.

Den jätte som vi länge trott legat i djupsömn är nu på väg att vakna upp, och över hela landet känner vi av dessa skälvningar.

För ett par veckor sedan samlades åtminstone 500-600 personer i offentligheten för att visa sitt missnöje, en numerär som var tre gånger högre än den idioternas sammansvärjning som kallar sig själva för antirasister, antifascister eller vad det nu är för något dessa små liv anser sig vara.

I kommun efter kommun ser vi av ett ökat motstånd mot det pågående folkutbytet, på nätet ser vi fler och fler sätta press på de som sitter vid makten, och i verkligheten känner vi av ångan från den uppdämda vrede som för varje dag når kokpunkten.

Det har aldrig varit så roligt att vara nationalist och se hur den koloss på lerfötter som det mångkulturella samhället är alltmer sjunker ned i den dynga ur vilken den uppstod.

Men vi har fortfarande en lång väg att gå innan denna storm ridits ut.

Ponera att vi skulle få ett totalstopp på invasionen och få till en omfattande repatriering. Håller vi dock fast vi det degenererade tänkesätt som Upplysningen, industrialismen och modernismen har tvingat på oss, där vi tror att allt börjar och slutar med oss som individer, att vår lycka utgörs av våra materiella egendomar och att vår bekvämlighet och njutning är det enda som är värt att sträva efter, då är det bara en tidsfråga innan vi hamnar på ruta ett igen.

Det krävs en andlig lika väl som politisk och social revolution för att vi ska nå vår fulla potential som arvtagare av det våra förfäder kämpat för, som skapare och förvaltare av civilisation, kultur och identitet.

Den moderna människa som det moderna samhället vilar på av är ett ömkligt åbäke som enbart stirrar nedåt, för evigt suktande efter att få sina primärbehov tillfredställda, som enbart värnar om de rättigheter denna anser sig ha, men som ryggar tillbaka i fosterställning om den som står över hotar att frånta denna människa någonting.

Den lojalitet folk känner gentemot det här systemet står i direkt proportion till hur väl det lyckas tillfredsställa våra behov och drifter, men någon tilltro till det finns inte. Bara det argument som flyktingvurmarna slänger sig med: ”tänk om du skulle behöva fly” säger precis allt vi behöver veta om deras mentalitet. Blir det lite obekvämt, då piper vi bara iväg till nästa ställe som kan ge oss de materiella lyxvaror vi förväntar oss.

Vårt system bärs med andra ord upp av en bortskämd, oduglig och patetisk kader av legosoldater.

Du kan betala en soldat för att storma en kulle, att döda dina fiender och lyda dina order.

Men du kan aldrig betala honom för att tro på dina idéer.

Vår nuvarande regim är ett luftslott. De har varken styrkan eller beslutsamheten att hålla ihop det alltmer fragmenterade samhället. Det enda de bygger på är illusionen av att faktiskt ha kontroll, och nu när de får allt svårare att hålla oss med bröd och skådespel återstår det endast ett sätt att hålla denna illusion vid liv: genom rädsla. Rädsla att de kommer slå sönder våra liv, vår bekvämlighet och vårt anseende genom att tillskriva oss saker.

Men vad de än gör kan de endast skada våra fysiska och materiella intressen. Vårt samhälle må tangera Orwells 1984, men så långt har det inte gått att ta de kan ta ifrån oss våra tankar, vår stolthet, identitet eller vår historia. Det enda de kan göra är att förvränga det, men för den som har vaknat upp, som har sett det förvridna lögnaktiga ansikte som gömmer sig där bakom, räcker det inte. En sådan person står utanför deras kontroll.

Inser vi att det finns en existens utanför det fysiska planet och flyttar våra liv och dessas betydelse i denna sfär, då har vi nått en höjd där inte ens AFA:s stenar kan nå oss. Det fysiska livets yttersta nederlag markeras alltid utav döden, och det är rädslan för denna som utgjort ett oöverstigligt hinder för människan under så lång tid.

Den traditionella människan var väl införstådd med det och levde och verkade lika mycket för döden i framtiden som livet i nuet. Våra förfäder hade ett talspråk:

Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
en orðstírr
deyr aldregi,
hveim er sér góðan getr.

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

Även när du dör, om du har levt ditt liv på rätt sätt, så kommer ditt namn att leva för evigt.

Monument och minnesmärken över våra liv behöver inte vara begränsade till statyer och byggnader, utan dessa byggs likaväl av oss själva genom våra handlingar som av skulptörer och arkitekter.

Vi lever vidare genom blodet, i de efterkommande vi lämnar efter oss och deras efterkommande i sin tur.

Vi lever vidare i vårt folks ande, genom de tankar som vi uttrycker genom de kulturella verk som påminner oss om vilka vi är.

Inser vi att allt inte tar slut när vi somnar in, har vi besegrat det största hindret för handling som någonsin existerat: vår rädsla för döden.

Alla kommer vi att dö förr eller senare, oavsett hur opassande vi än må tycka att det är. Men lever vi på ett sådant sätt att närhelst vi står öga mot öga med liemannen kan se Döden i vitögat och säga ”Du har kanske besegrat mig nu, men du ska veta att du enbart kan särskilja min själ från dess fysiska fäste. Mitt namn, mitt blod och mina tankar kommer aldrig att dö och därför har du förlorat. Morior invictus! Ave victoria! [’Jag dör segerrik! Hell seger!’]”

Då har ni nått sann odödlighet.

Det jag säger till er gör jag inte från en position som jag tror mig ha uppnått, för mina ord riktar sig minst lika mycket till mig själv som till er. Jag är den siste att kasta första stenen.

Men ska vi få någon rätsida på den här situationen så måste vi hela tiden sträva uppåt. Om inte vi är villiga att leva enligt de principer som ska leda oss in i en ny guldålder, vem ska då göra det?

När nu allt krackelerar i allt högre grad är det vi som utgör både den första och den sista försvarslinjen för vårt folk.

Det börjar med oss och det slutar med oss!

 


Vita non est vivere sed valere vita est. Mors certa, hora incerta.

Livet är mer än att hålla sig levande. Döden är säker, men dess timme är osäker.